Ett organiserat kaos

Välkommen till vardagslivet i sydostasien. Från det ögonblick du stiger av flygplanet i Manila kastas du som turist in i ett organiserat kaos.

Ett kaos som jag kommit att älska över tid. Den första gången jag utsattes för fenomenet led jag av enorm trötthet. Mina sinnen var på helspänn dygnet runt. Det var svårt att slappna av. Jag kunde helt enkelt inte ta in så mycket information på en och samma gång. Med en befolkning på tio gånger fler människor än i Sverige och på en geografisk yta mindre än Sveriges uppstår ett gigantiskt myrbo.  Tutande bilar dygnet runt, omkörningar vart du än riktar dina ögon, människor som skriker, förhandlar, prutar och pratar i mun på varandra. Men det är även andra mer psykologiska effekter som spelar en ett spratt. Exempelvis hur lekande barn kan befinna sig mitt på vägen utan att känna den minsta rädsla för att bli överkörda av jeepneys som drar förbi i hundra knyck. Det får vilken västerlänningen som helst att sätta tungan i halsen av oro. Dessvärre, om jag kan uttrycka mig så, så är det fullkomligt normalt här och ingen gör någon stor grej av det.

 

Under min första vistelse i Filippinerna hade jag verkligen uppenbara problem med att exempelvis förstå hur en bilförare kunde ha kontroll på alla håll och kanter i trafikens stressfulla inferno. Fenomenet har många gånger fått mig att fundera över om inte filippiner föds med ögon i nacken och en medfödd förmåga att avgöra hur deras eget fordon förhåller sig till andras fordon och föremål. De krockar så sällan att det slår fel på sannolikhetsläran. Det är inte möjligt. Det ska inte vara möjligt. Men det är faktiskt möjligt. It’s pure magic!

Hur fungerar ett organiserat kaos?

Trafiken är det enklaste exemplet att diskutera. Det är sällsynt att någon överhuvudtaget följer de skrivna trafikreglerna och polisen är den som bryr sig allra minst om hur förare beter sig bakom ratten. Polisen har sen länge förstått att det inte går att styra över det som är okontrollerbart. Acceptera läget. Tuta. Kör. Bromsa inte mer än nödvändigt. Tuta mer om det krävs eller kör om oavsett vad.

Filippinerna är inte Frankrike, Tyskland eller USA. Här bygger trafiken på en särskild konventionell mentalitet mellan alla förare. Det rör sig inte om någon slags lagtext – även om en sådan föreskrift existerar. Snabba beslut och riklig empati är den filippinska trafikens stöttepelare. Alla vill komma fram snabbare och det gör förare genom att samarbeta ömsesidigt. Bilförare och mopedister använder sina magiska instinkter. Jag tror det rör sig om en oerhört inövad procedur som filippinska medborgare lär sig förstå redan som litet barn.

The pure magic

Den sanna magin förstod jag inte förrän idag när jag stod inför fenomenet igen. Med ord rakt från hjärtat så känner jag inte av någon stress längre. Nu när jag accepterat och förstått kaoset så känner jag ett stort lugn och en befriande lättnad. Stressen, trafiken, människorna, språket och mängder av kulturkrockar som varit betungande för sinnena förut har numera en lugnande och stimulerande effekt på mig. Jag är ett med kaoset. Det är därmed inte längre något kaos. Det är en samhällsstruktur av hög unicitet.

 

Filippinerna är ett land som hittat sin egen väg att formas och utvecklas. Och jag lovar er, här bjuds det på magi runt varje husknut.

Article by Robin Liendeborg

It seems like this author has no description. Add your discription/bio at user profile or disable this widget in theme customizer if you dont want to use it.